Förundran – en port till magiska upplevelser, del 1

Har du som jag märkt att vissa sinnestillstånd öppnar upp till andra, rikare dimensioner? Det tycks finnas sätt för oss att uppleva omgivningen som ger tillgång till översinnen, ökar graden av synkronicitet och kanske till och med förändrar världen.

En dag runt midsommar blev jag klar på jobbet redan strax innan lunch. Jag bestämde mig för att ta resten av dagen ledigt och hämta min dotter tidigt från förskolan. I bilen på vägen dit mindes jag hur glad hon varit på morgonen över för att få träffa sin bästa vän Niki som varit bortrest en tid. Hennes iver på morgonen fick mig att le och jag bestämde mig för att låta bästisarna leka ett par timmar till. Himlen var nästintill klarblå, bara några bomullstussliknande stackmoln drev stillsamt över lufthavet. Det hade varit varmt ett bra tag och nyligen regnat kraftigt, och jag slogs av tanken att det faktiskt var möjligt att de första sommarkantarellerna hade kikat fram. En inre bild av ljusgula glimtar bland grön mossa och blåbärsris gjorde mig upprymd. Oväntad egen tid, sommarväder och vardagsäventyr på lut gjorde att jag nynnande vid ratten.

Som vanligt frågade jag skogen om jag var välkommen in i den. Och som vanligt svarade den ja. Jag vet inte hur länge jag har gjort den ritualen, men det känns rätt att göra så, att visa respekt och uppskattning. Jag bestämde mig för, utifall att jag skulle hitta någon kantarell, att vara noga med att be kantarellen om lov att plocka den och tacka den om jag fick göra det. Jag kände mig lyckligt lottad över att få gå en stund i skogen.

Redan några steg in bland träden såg jag en sommarkantarell lysa bland blåbärsriset. Om jag var upprymd tidigare klev jag nu i ett tillstånd av barnslig förtjusning och förundran. Jag frågade kantarellen om lov, fick ett jakande svar och plockade den. Jag vägde den i handen och kände hur tung och fylld den var av regnet som drivit upp den ur marken. Dess mättade orangegula, nästan brandgula färg fängslade mig en stund. Jag tog några steg till och såg otroligt nog ett helt gäng intensivt lysande kantareller. Känslan av tacksamhet djupnade, jag kände vördnad inför skogen som visade mig en av sina skatter. Vördnad inför moder jord som så givmilt förser oss människor med det vi behöver.

Där och då fick jag en ingivelse. Jag skulle inte göra som jag brukar när jag letar svamp. Istället för att systematiskt leta igenom skogen, skulle jag bara följa min intuition. Och så blev det. Jag gick än hit och än dit, men jag behövde aldrig gå långt, högst tjugo-trettio meter, innan en eller flera kantareller lyste till. Varje gång kände jag vördnad.  Varje gång frågade jag om lov. Varje gång tackade jag för det jag plockat.

Precis när  jag var på väg in i ett vidsträckt bestånd av höga ormbunkar kände jag hur det doftade starkt av kantareller. Jag såg mig omkring, men kunde inte se varifrån doften kom. Jag satte mig ner på huk och spanade runt mig, inte heller då kunde jag upptäcka källan till doften. Jag började sniffa i luften, doften kändes starkare framifrån, och min blick fastnade på en punkt i den gröna mossan. Jag grävde försiktigt med fingrarna i mossan och förunderligt nog kom det fram inte bara en, utan tre fuktiga, mättade kantareller. Jag kände mig både häpen, förundrad och tacksam. Det var som att jag blev visad en glimt av ett gemensamt språk som moder jord delar med de som lever nära naturen. En förbindelse för de förbundna. Något som går att tona in på om man har en god intention eller känner någon av de högre sinnestillstånden som tacksamhet, förundran och vördnad.

Jag fortsatte att gå i skogen, vid ytterligare tre tillfällen förnam jag doften av kantareller utan att se dem, två gånger av dessa hittade jag kantareller en bit under mossan, en gång lyckades jag inte känna in varifrån doften kom.

Av någon anledning tittade jag efter ett tag på mitt armbandsur. Det hade bara gått en och en halv timme sedan jag lämnade staden och det var lika lång tid kvar innan jag skulle vara på förskolan. Jag såg på min påse, den var till hälften fylld av kantareller.  Och så tänkte jag; med så mycket tid kvar kan jag få påsen fylld innan jag lämnar skogen! Efter att ha tänkt den tanken hittade jag inte en enda kantarell till. Att vara i skogen kändes plötsligt annorlunda. Min syn hade förändrats. Nu svepte min blick över marken, fram och tillbaka, som om jag letade efter något jag förlorat, som om jag hade bråttom att hitta något. Bara för en stund sedan hade jag sett mig om i skogen med ett djupseende där varje detalj, oavsett avstånd, varit lika tydlig. Skogen hade känts trygg och varm. Nu kände jag mig vilsen och utanför.

Och så slog det mig – jag hade blivit girig! När jag ville fylla påsen med kantareller klev jag ur tacksamheten och därmed också ur den dimension där skogen och jag stod i samklang. Insikten fick mig att skratta till – vilken lektion jag fick där i skogen! Att önska utan att kräva är en nyckel, att se på världen med förundran är en annan. Magi och mirakler är förhållningssätt. Återigen kände jag tacksamhet, jag var nöjd med det jag fått, istället för att leta mer åkte jag till förskolan och såg på hur bästisarna lekte med varandra på skolgården.

Läs mer: Förundran - en port till magiska upplevelser, del 2