Förundran – en port till magiska upplevelser, del 2

Du har säkert märkt att världen tycks bli sämre eller bättre beroende på hur du mår. Jag tror på fullt allvar att känslor som tacksamhet och förundrar öppnar portar bortom de fysiska lagarna.

Jag befann mig på No Mind-festivalen på Ängsbacka utanför Molkolm. Under en vecka i juli tältade jag på en äng, umgicks med andligt intresserade människor, åt vegetarisk vällagad mat under fruktträden i trädgården och valde varje dag från ett smörgåsbord med aktiviteter med allt från meditation, yoga och satsanger till intuitivt målande, lerhusbyggande och föreläsningar med erfarna vägledare. Mitt i allt detta vänliga överflöd kände jag dock mig tom och utanför. Jag hade jobbat alldeles för mycket, alldeles för länge, och hade ett stort uppdämt behov av egen tid utan att jag hade insett det.

En kväll gick jag till den stora röda träladan där det kvällstid uppträdde olika musiker. En av de som uppträdde, Caiseal Mor från Australien, spelade på olika trummor och persiska stränginstrument inspirerad av dervischer, en mystikertradition som bland annat dansar sig till förhöjda medvetandetillstånd. Jag lade mig på golvet och flöt iväg med musiken. För första gången på ett bra tag kände jag lätthet och frid.

Dagen därpå höll Caiseal en workshop i mystikernas anda – han lärde ut en teknik som kallas önskesigill och så fick man meditera till hans musik. Ämnet intresserade mig inte särskilt mycket, men hans musik och personlighet fick mig att gå dit. Han frågade om vi hade en önskan, något som vi gärna ville ha, och som vi ville bygga önskesigillet kring. Helst något som var ganska enkelt att uppfylla, så att vi skulle se resultat redan under festivaldagarna. Först kunde jag inte komma på vad jag ville ha, inte ens mer pengar, ett nytt jobb eller en resa utomlands lockade. Efter att ha mediterat en stund dök en bild av skogen upp. Ett träd ropade på mig och jag kände att allt jag ville ha var ett innerligt möte med naturen. Så min önskan kom att handla om ett nära möte med moder jord.

Jag ska inte gå in på sigilltekniken Caiseal lärde ut, den kan du läsa om i hans bok ”What is magic?”. Tekniken är varken svår eller märkvärdig, allt du behöver göra är att vara sann med dig själv. Istället ska jag berätta vad som hände dagarna efteråt.

När jag vaknade nästa morgon hade jag glömt bort min önskan. På väg till frukosten möttes jag av vänliga ansikten, men jag ville helst vara i avskildhet. Inte heller den fantastiska frukostbuffén lockade inte och jag ville inte kommunicera med någon om hur fantastisk festivalen var, om hur spännande den workshopen var eller hur bra den musikern var. Jag var helt enkelt lite grinig, och ville vara så.

Jag gick undan, över ängen, bort från festivalområdet, mot skogen. I skogsbrynet slog jag in på stig. Efter några hundra meter hörde jag glada röster och en stund senare mötte jag några kvinnor som berättade att de plockat blåbär till frukosten. Visst var jag glad för deras skull, men jag orkade inte med deras solskenshumör. Jag gick djupare in i skogen.

Hur länge jag gick vet jag inte. Kanske en halvtimme, kanske mer. Till slut tappade jag i alla fall lusten att gå. Det kändes tungt och motigt. Faktum är att jag varken orkade eller ville gå tillbaka. Jag sjönk ner i blåbärsriset, lutade mig mot en björk och sträckte ut benen. Inte blev det bättre för det. Trädet var knöligt och fukten från mossan gjorde shortsen blöta. Jag kände mig irriterad och irritationen ökade. Jag svor för mig själv och fylldes av tankar som; Vad fan gör jag här? Varför åker jag inte hem? Varför känns allt så motigt? Tankarna tog över, skogen försvann och jag fylldes av misströstande.

Hur länge jag satt där vet jag inte. Kanske en halvtimme, kanske mer. Men så kände jag trädet mot ryggen igen. Det kändes bra, och inte alls knöligt längre. Jag blev medveten om min andning och under en stund följde jag uppmärksamt med i varje andetag. Så började jag se de svartvita björkstammarna. Ingen stam var den andra lik. Fläckarna satt på olika ställen, de var olika stora och hade olika form. Jag studerade granarna vars lågt hängande grenar böljade ner mot marken. Jag noterade de bruna, delvis förmultnade fjolårslöven som låg under blåbärsriset. Några löv hade blivit så tunna att de nästan var så genomskinliga att bladnerverna såg ut som små träd.

Jag kände mig lättad och närvarande. Jag fortsatte att andas och att observera naturen. Det var som att en ny värld sakta öppnades. Inget var nytt, men ändå så mycket mer levande, mera rikt. Färgerna var mer mättade och luften kändes tjockare, mer intensiv, som laddad med energi. Glädjen steg i mig och jag kände förundran över hur vacker naturen runt om mig var.

Ett löv på marken framför mig skälvde till. Lövet rörde sig igen. Och en gång till. Sedan dök en liten sniffande nos fram. Nosen följdes av ett huvud med svarta pepparkornsögon och en brun, pälsklädd kropp. Så gick en skogsmus sniffades runt under blåbärsriset. Musen kom allt närmare mig innan den bara en halvmeter framför mig insåg att jag fanns där och den försvann i en väldig fart. Den stannade cirka tio meter bort. Jag såg allt med en fortsatt känsla av förundran.

Skogsmusen började sakta gå tillbaka åt mitt håll och jag hörde då och då hur löven prasslade där den gick. Musen gav plötsligt ifrån sig ett pip och sedan ett till, och till min häpnad hördes flera pip från andra håll. Skogsmusen fick svar från andra skogsmöss! Jag satt kvar en lång stund och hörde hur mössen tycktes prata med varandra. Jag hade hela tiden en känsla av förundran, nyfikenhet och glädje.

Nästa morgon satt jag där vid trädet igen. Utan förväntningar. Jag var bara tacksam över att jag hittat glädjen igen, att den inte fanns så långt bort, och att moder jord faktiskt hade gett mig ett möte fyllt av skönhet. Min önskan hade gått i uppfyllelse. Jag lät min uppmärksamhet följa andningen medan jag sakta svepte med blicken över skogsgläntan. Märkligt nog, på mindre en armlängds håll från mig, låg en ihoprullad orm med huvudet vilandes på kroppen. Det svarta sicksack-mönstret mot den grå kroppen avslöjade vad det var för slags orm. Efter att häpen ha betraktat ormen en stund kunde jag inte motstå frestelsen att sträckta ut armen och snudda vid ormen. Jag ångrade mig direkt efteråt, för ormen blev störd och ringlade därifrån. När ormen ringlade iväg såg att jag att den hade en stor bula mitt på kroppen. Den hade nyss ätit och låg i solen och smälte sitt byte. Jag var säker på att det var en skogsmus som låg där i magen, och kanske till och med ”min” skogsmus från gårdagsmorgonen. Det fick mig att tänka på hur allt i naturen hänger samman och jag också är en del av den. Inte för att jag ville bli uppäten, men att det faktiskt gäller att ta tillvara på den tid man har.

Att sitta vid trädet hjälpte mig att komma till ro och att byta fokus. Min ärligt menande avsikt att få kontakt med naturen lade grunden för mötena. Att jag nådde någon form av högre vibrerande känsla, som nyfikenhet, glädje, tacksamhet eller förundran skapade bron till en fördjupad kontakt.

Läs mer: Förundran - en port till magiska upplevelser, del 1