Universum skickade en utmaning direkt
Har du haft en längtan, kanske till och med känt ett kall att göra eller bli något, och samtidigt haft ett ångestfyllt motstånd eller rädsla som du inte lyckats övervinna? I mina yngre år ville jag bli radiopratare och jag drömde om att bli storyteller, en berättare av legender och myter. Ångesten inför att tala inför folk höll mig tillbaka, tills en dag…
Längtan till radion väcktes när jag följde tv-serien En röst i natten där den före detta polismannen Jack Killigan blivit radioprataren ”Night Hawk” som nattetid tog emot samtal från lyssnare ute i New Yorks pulserande mörker. Jag ville också vara en Night Hawk, men min ångest att tala inför folk var så stark att jag lyckades undvika muntlig presentation genom skolåren. De få gångerna jag inte klarade mig undan byggde jag upp ångest dagar i förväg och allt annat i världen slutade att existera. Beteendet tog jag med mig ut i arbetslivet. Med detta inre motstånd begränsade jag mig på många sätt. I större samlingar höll jag mig i bakgrunden, uttryckte inte mina åsikter eller idéer, och jag tog inte vissa uppdrag som faktiskt lockade mig. Det blev lite bättre med åren, men långtifrån bra.
En kväll brast det. Rädslan stod mig upp i halsen och jag gick ut på trappan utanför mitt hus. Där talade jag spontant från hjärtat ut till Universum och sade; ”Jag är så evinnerligt trött på att vara rädd och leva begränsat, så jag tar vilken utmaning som helst!” Nästa morgon satt jag i bilen med en kollega på väg till ett kundmöte i Stockholm. Efter några minuter sade kollegan att han och flickvännen bestämt sig för att gifta sig. Jag gratulerade honom och han fortsatte att tala om ett storslaget bröllop. De skulle kosta på det rejält, hyra en ö, köra ut gästerna med färja, och ha riktigt, riktigt många gäster. De skulle till och med ha ett kamerateam där eftersom det var många iranska släktingar till bruden som inte kunde närvara. Han avslutade med att säga ”… och vi vet ingen som klarar av att vara toastmaster på ett så här stort bröllop…”. Nej, det förstår jag verkligen, svarade jag. Och så fortsatte han: förutom DU! Med orden ”shit shit shit” ringande inom mig svarade jag ja. Det tog alltså mindre än tio timmar att få utmaningen jag bad om.
Jag ville inte ha ångest de fem månaderna fram till bröllopet. Istället ville jag ha roligt i min roll och dessutom bidra till att föra samman iranier och svenskar. Efter lite funderande gick jag till brudens far och bad honom översätta ett välkomsttal till farsi och att skriva det fonetiskt. Sedan övade jag in talet på farsi där jag välkomnade folk å brudparets vägnar, berättade min uppgift och talade om diverse praktikaliteter som var toaletterna fanns. Som avslutning sade jag ”Ni ser ju att svenskarna sitter med gapande munnar och verkligen tror att jag kan tala farsi, fast ni hör ju hur knackligt det låter, och att jag bara övat in talet, men tycker ni att jag gjort det bra får ni gärna ge mig en applåd”. Applåderna liksom jublet blev ljungande. Flera kom fram efteråt och berättade att de uppskattade den välkomnande gesten från en svensk. För mig var detta starten på en ny väg. Min längtans väg. Nyckeln för mig var att hitta ett sätt där jag kände att jag bidrog, det hjälpte mig förbi ångesten och rädslan.
Nu elva år senare har jag tolkat drömmar i radio ”lajv” vid flera tillfällen, senast ett hastigt inhopp i programmet Karlavagnen. Ett slags nattprat faktiskt. Jag har också utbildat mig till storyteller inom en tradition som kallas läkande berättande (healing storytelling). För en tid sedan blev jag intervjuad i radion inför ett framträdande med storytelling och trumning som jag och min livskamrat Kia skulle ha på Bergs kvarn i Torsåker. Märkligt, va?
Universum lyssnar på och stödjer oss, det är min tro.
Magnus