Nattliga möten och utanförkroppenupplevelser med utomjordiska varelser

Nattliga möten och utanförkroppenupplevelser med utomjordiska varelser

uap ufo alien utomjordingjpg

Har du upplevt på natten att du mött utomjordiska varelser? Som barn lämnade jag kroppen när jag kände deras närvaro. Jag lärde mig även ett knep som gjorde att jag kunde hjälpa andra barn att komma undan rymdvarelserna. Knepet har jag nytta av än idag...

I mars 1993 var jag på stadsbiblioteket i Västerås, och där i en av bokhyllorna såg jag ett bokomslag som fick mig att minnas en serie starka upplevelser jag hade nattetid när jag var sju till tio, elva år. Boken var Whitley Streibers ”Närkontakt – en sann berättelse” och omslaget pryddes av den numera klassiska bilden på en utomjording med ett gulbeige lite trekantigt ansikte och sneda, stora, svarta ögon. I samma ögonblick som jag såg ansiktet mindes jag hur jag som liten mött varelser som såg exakt likadana ut. 

Jag kände av varelsernas närvaro när jag sov, eller rättare sagt, jag kände att de närmade sig, och att de ville få fatt i mig. Jag blev inte rädd, men jag visste att det var viktigt att hålla mig undan. Jag kände också instinktivt att varelserna inte kom från jorden. 

Vid dessa tillfällen lämnade jag min kropp och flög iväg. Första gången flög jag ut ur lägenheten, nedför trapporna, genom den träklädda ståldörren till källaren, in i de betonggrå förrådsgångarna, bort till vårt trådgallerförsedda förråd, och upp i taket, längst in i förrådet. Där, i mörkret, noterade jag ganska snart att varelserna följde efter mig och hur de kom in i den första källargången. På något sätt förstod jag att jag hade lämnat spår efter mig eller att jag sände ut någon form av signaler som de kunde känna av och med enkelhet följa efter. Jag förstod instinktivt att det var mitt medvetande som var sändaren de följde efter. Att jag ens då i den åldern tänkte ordet medvetande kan tyckas vara lite märkligt, men med åren har jag lärt mig att det mänskliga medvetandet är tidsobundet och oerhört kraftfullt när det kommer till intuitivt vetande. Samtidigt som jag kom på att mitt medvetande var sändaren, insåg jag också lösningen. Jag ”släckte ner” mitt medvetande som jag brukade kalla det, det vill säga, jag slutade att tänka och känna, och observerade endast vad som hände utan att reagera på något sätt. Jag kunde sedan se hur varelserna, i någon slags skimrande andeform, svepte förbi mig ute i källargången, utan att lägga märke till mig. Hur jag kom på att släcka ner mitt medvetande och hur jag visste hur jag skulle göra vet jag inte, men ganska troligt är att det är en kunskap jag fått i ett tidigare liv eller på ett annat medvetandeplan.

Där på biblioteket fick jag också upp andra minnen från min barndom. Jag såg hur jag flera gånger lämnade min kropp, flög iväg och hjälpte andra barn att komma undan från varelser som dessa. Jag har än idag ett tydligt minne av hur jag är i Indonesien, på Bali, och befinner mig i en skolas sovsal på övervåningen, i ett långsmalt tvåvåningshus med plantage och tropisk skog omkring. I salen står långa rader med sängar och i alla sover pojkar i min ålder. Jag väcker flera av dem, inte så att de fysiskt vaknar, utan så att deras medvetanden vaknar, jag varnar dem om vad som är på gång, och så hjälper jag dem att ta sig ut ur kroppen, och ut genom fönstret på ena kortsidan. Vad jag vet fick varelserna aldrig fatt i mig eller dessa barn. Kanske hade jag idag betraktat alla dessa upplevelser som drömmar, om jag inte när min dotter var spädbarn fått praktisk nytta av det jag upptäckte som liten.

Om du har barn har du förmodligen upplevt samma sak som jag brukade göra när min dotter var liten. Du vet de där morgnarna du faktiskt vaknar före din ett-, två- eller treåring och tänker att du kan smyga upp för att få en liten stund för dig själv innan dagen brakar loss med blöjbyte, frukostbestyr, påklädning och färd till förskolan. Sådana morgnar märkte jag att när jag började vakna, så började min dotter också att vakna. Det var som vi satt ihop. Somnade jag om, så somnade hon om. Klev jag upp, så ville hon också upp. Låg jag kvar med växande stress i kroppen och huvudet fullt av tankar, i ett försök att få henne att somna om, så fungerade det aldrig. Hon var och förblev vaken. Men en morgon kom det till mig hur jag brukade ”släcka ner” mitt medvetande som barn och jag insåg att det inte vore så dumt att prova att göra samma sak igen. Fascinerande nog så fungerade det. Så fort jag började vakna växlade jag över till ett tillstånd där jag bara var, utan att tänka eller känna, och så klev jag upp, och behöll det tillståndet tills jag var i köket. Hon vaknade till litegrann ur sin djupsömn, men gled tillbaka igen när jag släckte mitt medvetande. Hon sov en stund till, medan jag satt i godan ro i köket, och hann med både en kopp kaffe och att läsa morgontidningen.

Har du haft eller har liknande upplevelser? Skriv gärna till mig och berätta. Mejla till magnus@dromtolkning.nu Kanske kan jag, med din tillåtelse, ta upp din och andras upplevelser här bloggen eller i kommande föreläsningar. Jag tror att genom dela upplevelser med andra, så inser vi dels att vi är ganska lika varandra, och dels att vi inte är ensamma om att ha upplevelser som dessa. Det gör att vi kan acceptera oss själva och utvecklas vidare. Vi får också en annan syn på hur omfattande och fullt av möjligheter vårt medvetande är.

Läs mer: Sova eller flyga? Som barn kunde jag välja.