Fjärilsmöte: healing och björnskräck

Det här kommer nog att låta konstigt, men jag gick omkring en sommar i Västerås med björnskräck. Det var inte så att jag förväntade mig att möta en björn vare sig inne i staden eller ute i skogen, men jag hade en märklig känsla av att en björn lurade nära. Det kändes lika oförklarligt som udda. 

Framemot september ringde Annika, en kompis från Gävle som jag mött några år tidigare i samband med en shamansk utbildning. Hon berättade att hon hade fått en känsla av hon skulle upp på ett högt berg och där meditera från skymning till gryning, och hon undrade om jag ville följa med. Kanske visste jag något bra berg? Året innan hade jag begett mig upp en natt för att meditera och göra en ceremoni i brandspaningstornet på Landsberget söder om Fagersta. Den handlingen föregicks av en känsla av att ”jag bara måste upp själv på ett berg i mörkret för att göra en ceremoni”, så jag förstod hur hon kände. Jag hade nyligen hört talas om Lustigknopp strax väster om Svartnäs och föreslog detta för henne. Berget utgör den punkt där Gästrikland, Hälsingland och Dalarna möts.

”En nässelfjäril kom flygande i gläntan och flög med sin fladdrande gång fram till mig och slog sig ner på min vad.

Följande lördag möttes vi vid Lustigknopps fot och på vägen upp berättade jag om min konstiga björnskräck under sommaren. Jag vet, svarade Annika, jag har haft samma känsla hela sommaren. Plötsligt kändes det lite olustigt att fortsätta upp på berget. Vi gick längs en halvt igenvuxen skogsbilväg, på ett ställe tittade några gula kantareller fram, de muntrade upp oss, men vi gick vidare utan att plocka dem. Uppe på toppen växte träden tätt, utsikten var i det närmaste obefintlig, men det fanns en glänta med en eldstad, och där slog vi oss ner. Annika och jag mediterade en stund, drack te, sjöng några mantran och samtalade. Jag satt med ryggen mot en stock med ena knäet uppdraget mot kroppen. En nässelfjäril kom flygande i gläntan och flög med sin fladdrande gång fram till mig och slog sig ner på min vad. Först satt jag blixtstilla för att inte skrämma fjärilen, men när den suttit på vaden i några minuter ändrade jag ställning försiktigt. Fjärilen satt kvar och jag började fundera på om kanske händelsen ville säga mig något. Vaden den hade slagit sig ner på hade jag haft problem med en längre tid och jag hade undvikit att springa, vilket jag älskade. För mig har fjärilar alltid symboliserat healing och transformation, så jag funderade om fjärilen kanske kom för att ge mig healing eller för att visa på att jag behövde ta hand om vaden bättre. Fjärilen satt kvar tills jag någon timme senare ställde mig upp. En annan tanke dök upp senare, kanske är det helande för mig att vara mer ute i naturen.

Det mörknade rätt fort, vi gjorde upp en liten eld, mer för ljusets än värmens skull. Skogen runt om oss stod kompakt och mörk, på himlen ovanför oss drev grå moln mot än ännu gråare himmelsfond. Annika och jag bytte några ord då och då, men mest stirrade vi in i elden och lyssnade till naturens alla ljud. Vinden i träden. Grenar som gnisslade. En kvist som knäcktes. Eldens sprakande. En suggestiv miljö som frammanade både tankar och rädslor. Vem knäckte kvisten? En älg? En björn? Vid midnatt beslöt jag mig för att sova en stund, medan Annika fortsatte att vaka. Hon hade kommit för att vaka från skymning till gryning, så den intentionen ville hon hedra. Vid fyratiden vaknade jag igen. Solen visade sig som en svag rand vid horisonten. Annika frågade mig om jag hade hört något under natten. Nej, svarade jag, ingenting alls. Hon berättade att hon vakat hela tiden och inte vågat blunda en sekund. Strax efter att jag somnat hade hon hört hur en gren ljudligt knäcktes i skogen. Sedan hade hon hört hur ett stort djur rörde sig nära vår lägerplats. Grenar knäcktes. Brummanden och rytanden kom ur skogen. Annika var säker på att en björn vandrade runt oss. Hon var skrämd men insåg att den känslan var en del av, eller kanske hela syftet med att hon befann sig på Lustigknopp den här natten. Ganska snart efter att det ljusnade packade vi ihop, tackade platsen för att vi fått vara där och gick ner till bilarna igen. Annika begav sig mot Gävle och jag styrde hemåt mot Västerås. Jag hann bara några kilometer innan den stigande solens sken strömmade mellan tallstammarna längs vägen. Det såg ut som om skogen brann. En bit längre fram stod en räv på vägen. Jag stannade och vi tittade på varandra. Jag klev ur bilen och räven lufsade av vägen, ut på en åker, mot ett skogsbryn. Då och då vände sig räven om och tittade på mig. Annika hade ett liknande möte på vägen hem. En älghanne stod intill vägen och de tittade på varandra en minut innan han lufsade in i skogen.

”Varför gick jag omkring med björnskräck en sommar mitt i stan? Och vad ville fjärilen visa mig?

Ett halvår senare ringde Annika mig igen. Den här gången ville hon berätta att hon precis tältat på ett annat berg, Bispbergsklack utanför Säter, tillsammans med en väninna. De hade fått till sig att vaka in skymningen och att göra en eldceremoni. En uggla flög över tältet när de skulle lägga sig. Inbäddade i sovsäckarna hörde de en räv rumstera om utanför tältet. När väninnan somnat efter stund hörde Annika ett vrål som fick henne att frysa till is. När hon insåg att det var björnen, som det var meningen att hon skulle möta, så blev hon helt lugn och kände bara kärlek. Hon hörde två vrål till, vardera längre bort än det förra. Sedan somnade hon. På morgonen började Annika fundera på om hon drömt allt eller bara inbillat sig. Väninnan hade inte hört något alls. När de kom ut från tältet låg det färsk björnspillning tjugo meter från tältet. Björnen var verklig.

Frågorna blir många efter sådana här händelser. Varför upplevde Annika ”björn” två gånger? Varför gick jag omkring med björnskräck en sommar mitt i stan? Och vad ville fjärilen visa mig? Annika berättade att för hennes del kom resorna och björnupplevelserna att handla om att hon skulle släppa rädslan för hennes feminina kraft och i framtiden våga använda sig av den. Även för min del symboliserar björnen någonting kraftfullt. För mig som under många år brottats med låg självkänsla har det varit viktigt att hitta min egen urkraft. Jag tror björnhändelserna och alla de fjärilsmöten jag haft har att göra med processen jag har varit i för att hela och hitta min självkänsla.