Att leva i en värld av tvångshandlingar
Tillhör du dem som har eller har haft tvångstankar och -handlingar? Som att behöva gå tillbaka flera gånger för att känna om dörren verkligen är låst. Eller för att kolla om plattorna är avstängda. Kanske undvek du att nudda strecken mellan betongplattorna för att inte drabbas av otur eller rentav för att en närstående skulle dö. Tvångshandlingar var en stor del av mitt liv från femte klass till tvåan på gymnasiet, innan jag en dag hittade ett sätt att befria mig.
Först vill jag säga att det finns grader av tvångsbeteende. De flesta har eller har haft någon ”noja”, ritual eller tanke för sig, men som inte tar över i livet som mina beteenden gjorde. Jag minns inte exakt när mina tvångshandlingar började, men i femman var de i full gång. Att inte hinna upp till första våningen i hyreshuset där jag bodde innan portdörren stängdes betydde otur. Hann jag inte var jag tvungen att springa ner igen, öppna dörren och gå ut, för att sedan slänga upp dörren och springa allt vad jag kunde uppför trappan, och dessutom klara detta tre gånger i rad. Du kan ju bara gissa hur ofta jag gjorde detta eftersom jag delade ut reklam i hyreshusområdet där jag bodde. Rundorna tog tid minst sagt, men jag blev åtminstone snabb och uthållig under de fem åren jag delade ut reklam.
Regler styrde vardagen
Gick jag hemifrån var jag tvungen att låsa dörren flera gånger. Strecken mellan stenplattorna nere på stan fick jag aldrig nudda. Gjorde jag det behövde stampa på den plattan tre gånger tre. Inte heller fick jag kliva på en A-brunn, det vill säga ett brunnslock i gatan som det stod A som i avlopp på. Gjorde jag det var jag tvungen att hitta en K-brunn och hoppa på den tre gånger. A-brunnarna betydde död och otur. K-brunnarna stod för kärlek och lycka. Så hade någon kompis sagt någon gång och det tog jag in i min värld av tvångshandlingar. Jag trampade på alla K-brunnar jag såg. Skrock från de vuxna blev också en del av de regler som styrde min vardag. Såg jag en svart katt spottade jag tre gånger över axeln. Låg det nycklar på bordet fick jag panik och rakade ner dem med en pinne på golvet. När jag gick nedför en trappa behövde jag nudda varje trappsteg tre gånger med stortån. Missade jag fick jag gå upp till toppen av trappan igen och börja om.
Värst av allt var räknesnurrorna. Men innan jag förklarar hur de styrde mig måste jag berätta vad det var som gjorde att mina tvångstankar startade. Mina föräldrar skildes åt tidigt och jag var det enda barnet. Jag bodde hos min mamma och hade ganska liten kontakt med min pappa. Min mamma och jag utvecklade ett väldigt nära band. När jag började i mellanstadiet gick min mamma över till att jobba full tid och jag spenderade mer och mer tid själv hemma. Det var här oron började gnaga i mig. Hade hon sagt att hon skulle vara hemma klockan sex började jag vänta på henne redan vid fem. Jag stod vid fönstret och kikade ut mot parkeringen. Hörde jag porten öppnas nere i trappan sprang jag till ytterdörren och lyssnade. Ofta hörde jag hur det ringde på någon annans dörr eller att det skramlade med nycklar vid någon av grannarnas dörrar. När klockan sedan slog sex hade min oro utvecklats till panik. Jag var väldigt rädd för att något skulle ha hänt henne. Att hon var död, hade råkat ut för en olycka eller hamnat på sjukhus. Att hon inte skulle komma hem igen.
Tvångsmässiga ritualer
Jag började utföra ritualer där räknande ingick för att säkerställa att hon kom oskadd hem. Det handlade ofta om utföra någon form av handling ett visst antal gånger. Talen tre och tjugoett var av någon anledning viktiga för mig. Varför vet jag än idag inte, annat att de ofta förekommer i talmagi. Exempelvis så kände jag mig tvungen att nudda alla hörn i mitt rum tjugoen gånger med stortån tre gånger följd. En annan sak som jag gjorde ofta var att be en egen variant på Fader Vår, även detta tjugoen gånger tre gånger i följd. Jag var inte troende, men på något sätt hade jag fått för mig att onda makter, som djävulen, skulle kunna göra illa min mamma. Kanske var det någon historia jag hört, men tanken skrämde mig verkligen. När mamma till slut kom hem visade jag ingenting av min oro. Innan jag somnade bad jag till gud min egenskapade bön där jag bad om beskydd för min mor, min mormor, min moster och alla jag tyckte om, till och med mina gosedjur. Även bönen upprepade jag tjugoen gånger tre gånger efter varandra. Råkade jag säga fel eller staka mig fick jag börja om från början igen. Det kunde ta flera timmar innan jag tillät mig att somna. Och så fortsatte det under mellanstadiet. Idag har jag insett att jag tog på mig ansvaret för att min mamma skulle komma levande hem. Min ångest fick utlopp genom tvångshandlingarna.
Under högstadiet förändrades tvångstankarna. De handlade inte längre om min mamma. Istället utvecklades de till en ångest som jag inte kunde sätta ord på. Jag var helt enkelt tvungen att varje dag utföra en lång rad handlingar för att hålla ångesten stången. Det var besvärligt och många gånger pinsamt, eftersom jag gjorde märkliga saker som ingen annan gjorde. Var jag ute och gick med kompisarna hände det ofta att jag fick känslan av att jag till exempel gått på fel sida om en stolpe eller en sten. Då gick jag tillbaka och rundade föremålet på ”rätt” sida. När jag var på väg till skolan på morgonen var vanligt att jag fick gå in i lägenheten igen för att kontrollera att plattorna var avslagna. Ibland räckte det med en gång, oftast krävdes det två eller tre gånger.
Vändpunkten
I gymnasiet började jag må dåligt av tvångshandlingarna. Det kändes jobbigt att utföra dem i skolan. Jag märkte att vissa såg vad jag höll på med, så jag försökte göra det än mer i skymundan. Allt brast i tvåan på gymnasiet. Situationen när det hände är glasklar än idag, trettiofem år senare. Några nyfunna vänner, Putte och Magnus, och jag stod i kön till skolkafeterian. Vi pratade med två tjejer, Irina och Sari, varav jag var förtjust i Sari. Som vanligt kom det en impuls av att jag missat något. Den här gången kändes det som att jag missat att nudda en av de meterhöga metallstolparna som markerade var kön gick. Så jag gick ur kön, snuddade lite omärkligt vid stolpen, tyckte jag, och jag tillbaka till mina vänner. Sari vände sig om till mig och frågade vad jag gjorde. Jag svarade att jag trodde att jag glömt något, men att jag kommit på att det inte var så viktigt. Några dagar senare stod vi alla fem i cafeteriakön igen och känslan av jag missat något kom återigen. Den här gången gick jag inte tillbaka. Istället blev jag rasande inombords. Det var som att hela jag skrek; Det räcker nu! Jag orkar inte längre! Jag sade till Universum att jag inte tänkte fortsätta leva så här längre. Oavsett vad som än händer kommer jag inte fortsätta med mina handlingar. Jag utmanade till och med djävulen, och sade att han fick döda alla jag känner och mig likaså, det spelade ingen roll vad han gjorde. Jag hade bestämt mig, tvångshandlingarna och tvångstankarna skulle inte få styra mig längre. Jag var så innerligt trött på att många gånger varje dag styras av min ångest, att inte kunna leva mitt liv fritt. Och i det ögonblicket hade jag börjat min frigörelseprocess.
Den första tiden efteråt hände det ofta att impulserna kom, men jag vägrade kategoriskt att följa dem. Jag utmanade de mörka makterna ibland; kom och ta mig, gör vad ni vill, men jag kommer aldrig att följa dessa meningslösa impulser igen. Jag provocerade till och med ödet genom att till exempel lägga min nyckelknippa på bordet. Efter ett halvår kom jag på mig själv med att inte ha tänkt på tvångshandlingarna på flera veckor. Då visste jag att det var över.
Självkännedom och professionell hjälp
Sanningen är dock att jag aldrig har blivit hundra procent fri. Om jag har levt väldigt stressigt en tid, så kan jag än idag få en kroppsimpuls som säger exempelvis ”du måste gå till höger om den där stenen” eller ”du skulle ha nuddat sista trappsteget tre gånger”. Skillnaden nu är att jag istället tolkar det som att jag faktiskt kört på för hårt och att min känslomässiga energinivå är alldeles för låg. Att ha vågat utmana ”de mörka krafterna” som egentligen är min egen ångest, min egen otrygghet och mina egna rädslor har gjort mig starkare och ganska trygg med det jag inte kan kontrollera. Dessutom har jag lärt mig att se igenom vidskepelse och skrock, och jag har lättare för att se när andra talar eller agerar genom sina rädslor. Jag har dock fått fortsätta att jobba med ångesten. Den tog andra vägar för att hitta ut. Jag har till exempel insett att jag under åren ersatt tvångshandlingarna med andra beteenden som bulimi, impulsstyrt ätande, överdrivet socialt beteende, överdriven hjälpsamhet, medberoende och att överhopa mig med arbete och ansvar.
Ganska sent i vuxen ålder berättade jag för min mamma om tvångstankarna jag hade som barn. Först trodde hon mig inte, för hon hade aldrig sett något av mina beteenden, och sedan utbrast hon spontant: Varför sade du aldrig något? Ja, varför gjorde jag inte det…
Det var oerhört viktigt att hålla mitt tvångsbeteende hemligt. Att berätta för någon skulle kunna innebära att något hemskt hände. Det hade dock gett mig ett lättare, friare liv om jag hade vågat berätta eller om någon hade sett igenom vad jag höll på och på ett lugnt och försiktigt sätt förklarat för mig att tvångssyndrom som mina inte är ovanligt och att det faktiskt går att ta sig igenom. Tvångssyndrom kallas OCD (Obsessive Compulsive Disorder) och behandlas exempelvis genom KBT (Kognitiv beteendeterapi). Känner du igen den nivå jag hade av tvångshandlingar är mitt råd att söka professionell hjälp. Hjälpen finns där. Mejla gärna mig och berätta om du känner igen dig eller om hur du kom vidare.
Här kan du läsa mer:
För vuxna
www.1177.se/sjukdomar–besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/angest/ocd–tvangssyndrom/
För och om ungdomar
www.1177.se/sjukdomar–besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/angest/ocd–tvangssyndrom-hos-barn-och-tonaringar/
www.umo.se/att-ma-daligt/nedstamdhet-och-angest/tvangssyndrom-ocd/