Sova eller flyga – som barn kunde jag välja

Har du också upplevt märkliga saker nattetid i din barndom? Fast då kanske du inte tyckte det var konstigt. Men sedan… Som att flyga till ditt älsklingsställe istället för att sova. Eller kanske flög du  på dagen - som jag gjorde när jag såg mig själv från ovan på skolgården? Eller du kanske flyger  fortfarande?

Som barn kunde jag vid insomnandet välja om jag skulle sova eller bege mig ut på en flygtur. Om jag valde att flyga såg jag framför mig en stor vibrerande gråblå virvel, som en malström med vatten ungefär, och så sögs jag in i den, för att på andra sidan virveln befinna mig i luften, flygandes. Jag kunde se himlen omkring mig och marken nedanför, och hur en tunn vitskimrande sträng slingrade sig från min kropp, bakåt, nedåt. Ofta flög jag till trädgårdar, och speciellt till kvarteret på Åsgatan i Västerås där min dagmamma Gudrun och hennes familj levde. Bakom fyrvåningshyreshuset där jag var dagbarn hade tant Inga, eller Inga på Berget som hon kallades, sitt lilla röda torpliknande hus med vita knutar och en väldigt stor och prunkande trädgård, full med hallon- och vinbärsbuskar, storbladiga rabarberplantor, gamla fruktträd och högresta blommor. Under flygturen betraktade jag Ingas trädgård från luften och jag kunde ibland se Inga, antingen sitta på farstukvisten eller gå med sin bruna käpp ute på grusgångarna. Hennes hus byggdes förmodligen på sent 1800-tal och hela den frodiga tomten kändes som en kvarleva från en annan tid, precis som Inga själv med sitt stora, randiga blåvita förkläde, långa, vida kjol och vitgråa, halvlånga, lite stripiga hår.

Det hände också att jag lämnade kroppen när jag var vaken. Speciellt minns jag en gång i femte klass när jag och några av mina klasskompisar, under en rast spelade basket på skolgården. Jag sprang med bollen, dribblade och kände plötsligt hur stegen liksom blev långsammare och tyngre. Det var som att springa i tjock, seg sirap upp till knäna, innan jag sögs uppåt, ut ur kroppen, och från en position fem, sex meter över marken kunde se mig och de andra barnen på skolgården. Fastän jag flög så fortsatte jag spela basket, något jag registrerade, men inte tyckte var konstigt. Lämnade jag kroppen i vaket tillstånd skedde det alltid när jag sprang, och samma känsla av att springa i seg sirap infann sig. När jag kom upp i tonåren slutade flygturerna och jag glömde bort att jag kunde göra dem. Istället började jag ha märkliga drömmar, men det är en annan historia.

I tjugoårsåldern kom flygupplevelserna vid några tillfällen tillbaka nattetid, men då i en mer drömlik form, men dessa gjorde att jag kom ihåg barndomens flygturer. När jag en tid senare studerade i Göteborg bodde jag i en studentkorridor på Richertsgatan, på toppen av berget bakom Poseidon – statyn högst upp på avenyn. Karin som också bodde i korridoren, berättade en kväll att hon hade haft liknande flygupplevelser som jag. Som liten flög hon ut ur sitt rum, in till den stora biblioteksliknande salongen som låg närmast hennes rum, där Karins föräldrar ofta umgicks med vänner och gäster, och så kunde hon ifrån taket betrakta vad som pågick. Hon kunde dock inte ta sig till andra ställen än till taket i salongen, för salongen hade högt till tak, och dörrkarmarna satt långt ner, och hon lyckades aldrig kravla sig över dem, och vidare ut. Jag frågade varför hon inte bara flög ut, men hon sa att hon upplevt att det kändes som att hon satt fast i taket. En kille som jag mötte strax därefter, Hans, som sjöng i min dåvarande flickväns kör, berättade på en av körens fester att han fortfarande, i 20-årsåldern, medvetet lämnade kroppen på nätterna och flög från studentrummet i Uppsala till sitt föräldrahem i Västerås, och där gick han runt och såg till att allt stod rätt till. På kort tid hade jag fått kontakt både med mina egna flygupplevelser som barn och två andra personer som upplevt liknade flygturer.

Har du haft eller har liknande upplevelser? Skriv gärna till mig och berätta. Mejla till magnus@dromtolkning.nu Kanske kan jag, med din tillåtelse, ta upp din och andras upplevelser här bloggen eller i kommande föreläsningar. Jag tror att genom dela upplevelser med andra, så inser vi dels att vi är ganska lika varandra, och dels att vi inte är ensamma om att ha upplevelser som dessa. Det gör att vi kan acceptera oss själva och utvecklas vidare. Vi får också en annan syn på hur omfattande och fullt av möjligheter vårt medvetande är.