Mannen som somnade på min fot

Mannen som somnade på min fot

jordning_MagnusPamp-696x464jpg

Ibland händer det saker som är svåra att förklara. Som när mannen som ville slåss somnade på min fot. Kanske kände han tillit till mig eller så fungerade den shamanska jordningstekniken.

Tåget jag skulle byta till var rejält försenat till Umeå. Jag hade anlänt med bussen från Lycksele efter att haft en kurs i drömtolkning i Vilhelmina. Avgången hem till Gävle skulle enligt tidtabellen vara 23.15, men stark kyla med kraftig nedisning som följd gjorde att tåget från Narvik skulle anlända till Umeå först någon gång efter klockan 4 på morgonen. Jag gick ut på stan i jakt på en kopp kaffe, men eftersom det var söndagskväll var allt stängt. 27 minusgrader bidrog säkert till att inte ens hundägarna vara ute på gatorna. I väntsalen fanns ett tjugotal kvinnor, varav några såg ut att vara unga tonåringar, där fanns även tre män med östeuropeiskt utseende och så jag. Razvan, den yngsta av männen berättade för mig på bruten engelska att de två andra männen var hans släktingar, att de kom från Rumänien och försörjde sig som gatumusikanter. Vanligtvis bodde de i en bil, men den stränga kylan gjorde att de sökte sig till tågstationen för att få några timmars sömn inomhus. Bredvid mig satt Hannah, en 28-årig kvinna från Amsterdam, hon hade tillbringat två veckor hos sin svenska mamma som flyttat hem till Lycksele igen. Hon skulle hem till sin pojkvän. De funderade på att skaffa barn, men hon oroande sig lite eftersom hon bara hade en projektanställning på en teater. Vi satt där på golvet bredvid varandra och delade livsberättelser.

Efter en timme kom en lång, senig man med härjat utseende in i lokalen. Han var högljudd, otrevlig i sitt språk och uppenbart drogpåverkad. Hans aggressiva framtoning gjorde att stämningen i salen blev obehaglig. Jag reste mig och gick fram till mannen, och sade som det var; ”Du är högljudd och verkar arg. Du skrämmer folk, och det är inte bra tycker jag.” Mannen frågade om jag ville slåss och boxade utmanande till mig i magen. ”Att slåss är inte min grej”, svarade jag, och fortsatte; ”Se dig omkring, alla är trötta och försöker sova. Du gör oss rädda med ditt beteende, och det vill du väl egentligen inte?” Mannen stirrade på mig en stund, men såg sig sedan omkring, fortsatte att svära och gorma, men började gå mot entrédörrarna, och så fortsatte han ut ur stationshuset. Jag drog en lättnadens suck.

’’JAG SATTE ENA HANDFLATAN I GOLVET OCH FÖRESTÄLLDE MIG ATT JAG LEDDE AGGRESSIONERNA I RUMMET NER I JORDEN.”

Hannah och jag fortsatte att samtala. Razvan och hans vänner försökte sova, liksom de flesta andra i lokalen. Vid tretiden öppnades entrédörrarna igen, kylan strömmade in och mannen steg åter in i lokalen, lika högljudd och provocerande som tidigare. Den här gången beslöt jag mig direkt för att använda en teknik som går ut på att med sig själv som kanal låta omgivningens tunga energier strömma ner i jorden. Det var många år sedan jag lärde mig den shamanska tekniken och jag hade bara använt den för att jorda mig själv. Jag vill tro att det är en viktig grundregel i alla esoteriska läror och mysterieskolor att inte använda sina kunskaper för att manipulera andra, utan bara verkligen när det gäller. Jag hade tidigare jordat min egna tunga energier med tekniken och därigenom sett hur detta fått andra runtomkring mig att stilla sig och komma till ro. Jag satte ena handflatan i golvet och föreställde mig att jag ledde aggressionerna i rummet ner i jorden. Mannen gick ett varv i lokalen, svajade lite när han gick, men hans aggressiva ordflöde tystnade. När han kom fram till mig satte han sig med en smäll mitt på golvet. Han lade sig sedan ner och så vilade han sitt huvud mot min fot, och där somnade han. Hannah tittade undrande på mig och frågade hur jag lyckades med detta. Jag var lika förvånad som hon, men berättade om tekniken.

Golvet var kallt så jag ville inte att mannen skulle sova där, och kanske riskera en lunginflammation. Både min och Hannahs mobiltelefoner var urladdade, så jag frågade om någon kunde ringa polisen så att mannen kunde bli omhändertagen. Razvan svarade att han kunde ringa, vilket jag tyckte var fantastiskt, han som själv riskerade att bli utkörd om polisen kom. Hur som helst, polisen kom ganska snart, de fick upp mannen på benen och ledde honom mellan sig till polispikébussen.

Tåget anlände till slut tjugo över fyra. Kupévärmen ombord hade slutat att fungera. Vid min plats täckte ett lager av is insidan på fönstret, upptill på rutan var islagret flera centimeter tjockt. Jag tänkte på Razvan. Han får sova några timmar inomhus varje natt på ett kallt stengolv, ändå är han villig att hjälpa en aggressiv drogpåverkad man, och därigenom riskera att bli utslängd i kylan. Så varför skulle jag klaga, jag som alltid har haft det varmt omkring mig och haft tak överhuvudet? Jag behöll mössan på, drog jackans luva över huvudet, sände Razvan en varm tanke, och somnade.