Intervju: Tidigare liv påverkade Leifs vardag

Sedan unga år har Leif känt sig splittrad, vilsen och ”fel”. Han har liksom varit på fel plats utan att förstå varför. Under en behandling med rosenterapi (lätt beröring) upplever Leif hur han som en rysk krigsfånge dör på flykt genom de norska fjällen. Bilderna är kristallklara och följer honom dagligen efteråt. Med tiden får han upp fler händelser i ryssens liv och blir ännu mer splittrad. Över tjugo år senare läser Leif i Expressen att man funnit ett skelett vid norska gränsen som legat där sedan andra världskriget. Detaljerna i notisen överensstämmer med hans inre bilder. Sakta förstår han att han levt med två personligheter inom sig – minnen från ett tidigare liv har överskuggat hans tillvaro. Notisen leder honom till platsen där ryssen – Leifs tidigare jag – avled med stort motstånd mot att dö.

Leif är nyligen fyllda 70 år. Han bor med sin fru Anneli på en mindre ort i södra Dalarna. Jag möter dem hemma i huset dit de nyligen flyttat. Köket har just fått nya skåp och ett svartgrått mönstrat golv. Bit för bit kommer de i ordning i huset och för första gången känner sig Leif riktigt hemma.

‒ Så länge jag minns har jag känt mig ”fel” på något sätt, berättar Leif. Jag har liksom inte varit på rätt plats och haft svårt att ta mig för saker. I trettioårsåldern fick jag nog. Jag provade allt inom den alternativa världen för att bli av med känslan av att vara fel, som näst intill handlingsförlamade mig.

Mörk tunnel början till en lång inre resa
Några år över trettio börjar Leif gå hos en kvinna utanför Norrtälje som erbjuder rosenterapi. Under terapin ser han plötsligt bilder, det är som att bläddra i ett fotoalbum tillbaka till tonåren, till de tidiga skolåren och till då han är nyfödd. Det är inga dramatiska händelser, utan snarare en slags svepande återblickar. Ganska snart dyker en oväntad scen upp.

‒ Under sessionen kommer jag in i en tunnel, berättar Leif. Allt är mörkt till en början, jag följer med, och så ljusnar det i tunneln. Rätt som det är så ligger jag på marken. Jag ser ut över ett fjällandskap, solen går ned och jag vet att jag är illa ute. Så flyttas jag tillbaka några dygn i tiden där jag flyr från ett fångläger. Jag bär blanka stövlar och en stulen tysk befälsöverrock. Snön har just smält, fjolårsgräset ligger kvar nedtryckt och jag är väldigt utmattad. Jag går med handen tryckt mot sidan, jag är skjuten i sidan. På något sätt har jag kommit undan. Jag hittar en klippskreva där jag lägger mig och ser ut över en dalgång. Jag vet att jag ska dö där i klippskrevan och för att visa att jag är ryss, inte tysk, håller jag i min dödsbricka – en metallbricka med inpräglade identitetsuppgifter.

‒ Vid ett annat tillfälle i rosenterapin upplever jag att jag bor i en liten by med låga hus i Sibirien, fortsätter Leif. Husen är timrade, men liknar mest hålor i jorden. Det är kallt, fattigt och det råder en missunnsam stämning i byn. Jag ger mig av för att ta värvning, påverkad av propagandan om att man ska ställa upp för landet. Det känns skönt att komma bort från byn. Händelserna är så tydliga att de följer mig i vardagen som egna minnen i mer än tio år. Följden är att jag känner mig ännu mer splittrad, liksom tudelad.

Notis i kvällstidningen chockar och bekräftar
På sensommaren 2004 läser Leif en kort notis i Expressen om att två norska fjällvandrare har hittat skelettet av en rysk krigsfånge vid svensk-norska gränsen i Arjeplogsfjällen. Intill skelettet ligger resterna av en tysk uniformsrock och en id-bricka av metall – vars nummer tillhör ryssen Alexejev Matvejev. Nyheten kommer både som chock och bekräftelse för Leif. Han gör efterforskningar kring Alexejev och finner att ryssen tagits till fånga och suttit internerad i ett arbetsläger för krigsfångar utanför Berlin, för att senare flyttas till ett norskt läger.

‒ Efter att ha läst notisen börjar jag minnas hur det är i lägret i Norge, säger Leif. En norsk sjuksköterska hjälper mig att fly. Medan hon uppehåller en tysk officer på sitt rum stjäl jag hans ytterkläder i hallen. Jag lyckas ta mig ur lägret och försvinner upp i bergen, men det dröjer inte särskilt länge innan sökandet börjar. En patrull är på väg efter mig och jag hör hur hundarna skäller. Under flykten träffas jag av en kula i sidan, men jag kommer ändå undan. Hela tiden är min tanke att jag ska hem till byn, jag får absolut inte dö!

Genom hypnos vaknar fler minnen
Leif får rådet av sin vän, och numera fru, Anneli att ta hypnosbehandlingar. Så under ett par år träffar han en hypnospsykoterapeut i Uppsala, Carl Bergfors. Under behandlingarna kommer ryssens liv upp gång på gång. Carl hjälper Leif att bearbeta upplevelserna och känslorna som dyker upp.

‒ Carl bad mig en gång under hypnosen att gå ombord på ett segelfartyg som symboliserar ”mig”. I mitt sinne ser jag istället en modern fraktbåt, där jag befinner mig inne i lastrummet. Ombord finns bara jag och kaptenen som står på styrbryggan, och dit upp får jag absolut inte gå. Senare tolkar jag det som att Alexejev var kaptenen i mitt liv och att hans personlighet påverkade mig oerhört.

Vill hem till varje pris
Senare under en behandling hos Carl upplever Leif att han befinner sig i Ryssland. Han är runt 18 år och har precis fått befälet över en liten grupp soldater. Han är ganska kavat, påverkad av krigsglorifieringen och känner sig som man kanske gör i den åldern, odödlig.

‒ I gruppens första strid under mitt befäl möter vi tyskarna söder om Ladoga nära finska gränsen och alla i gruppen, utom jag, dödas, fortsätter Leif. Jag tycker det var mitt fel att soldaterna i min grupp dog och jag känner mig lurad av kriget. Eftersom jag är befäl interneras jag i ett fångläger, istället för att skjutas. Vistelsen i lägret är ett enda lidande, tiden i Norge är också hård. Jag vill hem till varje pris.

Med känslan att han måste hem till byn igen och absolut inte dö på fjället kommer Leif in i tunneln igen. Han färdas igenom den och på andra sidan, i något som han uppfattar som mellanvärlden, står flera personer och möter honom. Han vägrar fortfarande att dö och de blir rådvilla.

‒ Tydligen ska man vara i mellanvärlden ett tag innan man föds på jorden igen, säger Leif. Men jag använder min fria vilja och väljer att återfödas snabbt. Rätt som det är lever jag igen, nu som en bebis. Det känns helt fel eftersom jag nu inte kan fortsätta hemåt mot byn i Sibirien. Känslan av vara på fel plats har följt mig sedan dess. En annans personlighet har funnits inom mig och påverkat mig genom livet. Någon som styr och ställer över mig, precis som kaptenen på lastfartyget.

Leif fortsätter att gå hos Carl. Hypnosen hjälper. Under en session kommer lastfartyget tillbaka. Den här gången kan han gå upp på styrbryggan. Han känner plötsligt hur han kan vara sig själv. Alexejevs grepp om honom släpper.

‒ Under hypnosen sa Carl att jag har fullföljt mitt karma och att jag nu bara ska njuta av livet, berättar Leif. Efteråt grät jag mycket. Jag kände mig befriad.

De besöker fjället där Alexejev dör
En sen kväll när Anneli är på väg hem från Stockholm sätter hon på bilradion. Normalt brukar hon inte lyssna på radion i bilen, men hon hamnar mitt i ett program som handlar om den ryska krigsfånge vars skelett man tidigare hittat i fjällen och som man nu planerar att begrava i Arjeplog. Hon känner direkt igen Leifs berättelse och föreslår honom att de ska åka upp till Arjeplog.

‒ Anneli sa till mig att det här är den viktigaste resan du kommer att göra, berättar Leif.

Anneli tar tag i reseplanerna. På en dag är allt klart. Hon bokar till och med en helikopter som ska ta med dem ut i fjällen. De bilar upp till byn Adolfström och väl framme står helikoptern och väntar. De hoppar in båda två, flyger längs Laisälvens dalgång och viker sedan av in i fjällvärlden, mot norska gränsen.

‒ Från helikoptern känner jag igen terrängen och utsikten från mina inre upplevelser, säger Leif. Jag ser också en klippskreva som skulle kunna vara den plats där Alexejev dog. Att få se detta hjälpte mig att få ett avslut på ryssens liv i mig. Minnena är inte alls så levande som förut, de har sjunkit undan. I efterhand har jag förstått att jag inte haft någon tydlig egen identitet. Alexejev och jag har varit sammanblandade.

‒ Jag har full förståelse för hur man känna att man hamnat i fel kropp eller tycker att man är på fel plats, säger Leif. Att få klarhet i varför det känns så är väldigt befriande. Känslan när att allt faller på plats är obeskrivlig, fler borde få uppleva den känslan. Jag har kommit hem i mig själv. Jag förstår vem jag är, varför jag gör som jag gör och vad det beror på.

När jag är på väg hemåt, efter att ha sagt hej då till Leif och Anneli i deras nya hem kan jag inte låta bli att fundera vidare kring begreppet inkarnation. Hur skulle samhället se ut om vi alla faktiskt tog med möjligheten att vi inkarnerar i beräkningen. Tänk bara tanken att vi hela tiden återföds in i den värld vi lämnar efter oss. Skulle vi behandla livet, varandra och naturen som vi gör?

Jag har själv upplevt scener ur tidigare liv under både regression, meditation och andra avslappade tillstånd. Tillbakablickar som gett mig förståelse för känslor och beteende som jag har haft i mitt nuvarande liv. Oförklarligt starka känslor försvann direkt efter att jag fått kontakt med livet där de uppstod. Kanske har du också dragits till platser och kulturer utan att förstå varför? Jag har till exempel haft en stark längtan till de karga hedarna i Skottland, till templen i Tibet, till bergen i Portugal och till ”rådet” i Bolivia. Med det samiska folket och de resande folken har jag känt en stark samhörighet, nästan som om jag vore en del av dem. En del romsk musik förtrollar mig. Flera av platserna som jag närt oförklarlig längtan till har dykt upp under regressioner och där har jag upplevt mig själv leva.

Om detta kommer jag kanske att skriva längre fram. Mejla mig gärna dina tankar och erfarenheter när det gäller inkarnation och tidigare liv. Väl mött. Igen. / Magnus

Ps: Märkligt nog har jag flygit med helikopter längs Laisälven och vandrat förbi där Leif tyckte att han kände igen klippskrevan där Alexejev dog. Jag kände igen platsen han beskrev. En slump? Synkronicitet hur som helst.

Länkar till artiklar om skelettfyndet

P4 Norrbotten, 23 maj 2007 - Ryska soldaten får sin sista vila 
https://sverigesradio.se/artikel/1382478

Sundsvalls tidning, 4 april 2007 – om begravningen av kvarlevorna
www.st.nu/artikel/slakt-o-vanner/rysk-krigsfange-begravs-i-arjeplog (sidan borttagen, tyvärr)

Aftonbladet, 19 augusti 2004 – om fyndet
www.aftonbladet.se/nyheter/a/RxGAo2/skelett-hittat-i-fjallen