Fjärilsmöte – flickan som klappar fjärilar

Min moster och morbror hade en sommarstuga utanför Kopparberg som jag har besökt då och då. En dag i juli var min femåriga dotter och jag där. Hon älskar precis som jag att bada, så vi bestämde oss för promenera ner till sjön en bit bort. För en femåring är det ganska långt, men vi tog det lugnt, plockade blommor, tittade på moln och pratade om det som föll oss in. Vi följde landsvägen en bit, gick försiktigt över järnvägen och slog in på en grusväg som går nästan ända ner till sjön. Solen sken, himlen var blå och fjärilarna fladdrande runt om oss. Min dotter dansade runt tillsammans med fjärilarna, jagade dem på skoj, men de var lite för snabba för henne.

”Hon satte sig ner på huk och sträckte försiktigt fram handen, och så strök hon mycket lätt en av de himmelsblå fjärilarna över vingen.

När vi kom grusvägens slut, till en liten vändplan, precis där skogsstigen den sista biten till sjön börjar, upptäckte min dotter att det mitt på vändplanen satt ett tjugotal blåvingar och några små gula fjärilar i gruset. Hon började gå mot fjärilarna och när hon var några meter från dem stannade hon, vände sig om emot mig och sade; ”Jag vet pappa!” Vad vet du, frågade jag? Och hon svarade, ”Jag vet att man måste vara stilla inuti om man ska få klappa fjärilarna.” Du får klappa dem försiktigt i alla fall, sade jag. Sedan gick hon lugnt fram till fjärilarna som satt i gruset. Hon satte sig ner på huk och sträckte försiktigt fram handen, och så strök hon mycket lätt en av de himmelsblå fjärilarna över vingen. Varken den eller de andra rörde sig, alla satt kvar.

Efteråt gick vi ner till sjön, doppade oss och lekte i vattnet. För mig var det intressant att hon av sig själv visste hur medvetandet kan fungera, att vårt fokus kan uppfattas av djuren, och att man kan komma nära djuren och naturen om man, precis som hon sade; stillar sig, slutar tänka och bara är.

”Mitt i ett steg blev jag varse om att jag sprang mitt bland en flock betande dovhjortar.

Jag själv märkte det första gången under en joggingtur på milspåret i naturreservatet Björnön utanför Västerås. Efter en lång, brant uppförslöpa var jag helt inne i min egen värld. Du som springer vet hur det kan vara, man kommer ihåg de första kilometrarna, sedan kliver man i ett meditativt tillstånd där sådant som gatukorsningar, trafiklysen och trafikerade vägar passeras på autopilot. Väl hemma brukar jag bli förvånad över att jag inte minns hur jag kom hem eller vad jag passerade. Efter uppförsbacken befann jag mig i en trolsk del av skogen. Stora klippblock, lövträd, några enstaka granar, ormbunkar och blåbärsris kantade spåret. Mitt i ett steg blev jag varse om att jag sprang mitt bland en flock betande dovhjortar. De befann sig på båda sidor om spåret och den närmaste hjorten var bara fem, sex meter ifrån mig. Normalt brukar hjortarna när en människa kommer nära kasta om och springa undan, men allihop stod kvar. Inte ens med bilen brukar man kunna komma närmare än tjugo, trettio meter. Under de millisekunder jag blev medveten om hjortarna registrerade jag att hjortarna stelnade till, slutade att tugga och vände sin hela uppmärksamhet mot mig. Innan hade de lugnt betat, väl medvetna om mig, men utan att påverkas. På något sätt kände hjortarna av skiftet i mitt medvetande. Så länge jag inte riktade mitt fokus mot dem kände de sig lugna. När jag blev medveten om dem och aktivt tittade på dem blev de på alerten och observerade vad jag skulle ta mig till härnäst. Jag riktade mitt fokus framåt igen, på det barkbelagda spåret, på mina fötter och på min andning. Hjortarna verkade uppfatta detta, de slappnade av och började tugga igen.

I vissa medvetandetillstånd är det lättare att vara nära naturen. Så uppfattar jag det åtminstone. Min tanke går till Franciskus av Assisi som sägs kunnat vara nära fåglarna. Kanske var det hans totala närvaro eller genomäkta godhet som fåglarna kände av. Det finns många legender om hur Franciskus predikade för djuren, bland annat för fåglar, och om hur djuren tydde sig till honom.